1 vecka

Mitt lilla hjärta, min prinsessa, mitt liv, min älskling, pyret... Kärt barn har många namn, nu är hon över en vecka =o)

Lillan i sängen och Lillans första bad hemma.

I torsdags blev lilla Cornelia 1 vecka. Tiden går jätte snabbt och det känns inte som man kommer igång på dagarna. Var på BVC i tordags och hon har gått upp i vikt fint....

Det är en bestämd och envis liten tjej med ett temperament som... tja.. ehum, mitt. =) Dessvärre har hon vänt på dygnet så man gör så gått man kan på nätterna..

Amningen är katastrofal, samma som med Kimberly och Benjamin.. Köttsår på bröstvårtorna som inte vill läka, man sitter dubbelvikt av smärta när hon ska ta tag och börja amma.. Ibörjan var det så att tårarna sprutade.. Nu har jag börjat pumpa för fullt.. Känner mig som mamma Mu.. Men skam den som ger sig.. Förhoppningsvis hinner såren läka när man pumpar..Skulle verkligen vilja få det att fungera men som det ser ut nu börjar mjölken sina.. =( Fy va lessen jag blev.. Å andra sidan är barnen flaskbarn och det var inget fel i det men jag lyckades amma i nästan två månader sist.. Önskar jag kunnat det nu med.. Det är ju trots allt det bästa. Lite misslyckad och lessen känner jag mig men jag tänker kämpa på lite till...


FÖRLOSSNINGEN

Värkarna började runt midnatt natten till Alla Hjärtansdag, i och med att jag haft värkar igen natten innan i ca 6 timmar så trodde jag inte det var allvar denna gången heller, det har ju trots allt allt hållt på så här ett bra tag nu... Men runt tre kände jag att det måste vara på riktigt så jag väckte Conny, han trodde inte riktigt på att det var dags denna gången och trodde inte alls vi skulle få en Valentine bebis... =o)

Ringde mamma och bad henne komma och så duschade jag och gjorde mig i ordning, men attans vad ont det gjorde!! Pussade på barnen och åkte till Förlossningen. Kom dit ca05.15 och var öppen ca 6 cm, dom tyckte det var bra att jag kommit dit. Bytte om och fick en värk på väg till sängen så jag fick stanna upp. Sen blev jag kopplad till CTG:n och fick min efterlängtade lustgas.. Det slet i hela kroppen och det kändes som om jag inte skulle klara detta.. Trött som man var efter alla sömnlösa nätter fattade jag inte vart jag skulle få mina krafter från. Det kom en sköterska och undrade om jag kände nåt av lustgasen och jag försökte fint samla mig och säga näää, och så ökade hon.När hon tittade in andra gången och undrade om jag märkte nån skillnad så fick jag samla mig ytterligare och säga -Knappt. Jisses var lika hög som ett höghus och hon tyckte det var konstigt att jag knappt kände nåt och kollade in apparaten och sa att hon maxar den... Bra tänkte jag och försvann in i dimman.. Tyvärr (mitt fel) så tappade jag kontrollen pga det. Det slutade med att jag låg och skrek rätt ut av smärtan och ingenting verkade hjälpa... I och med lustgasens effekter så blev det en konstig fördröjning i slutet, jag hörde personalen säga skrik inte.. jag fattade ingenting, vem är det som skriker??? Sen hör jag mig själv skrika.. Jätte skumt... Sen hör jag både Conny och personalen säga skrik inte utan tryck istället... Men vadå skirk? Tryck?? Varför?? Jag har ju inte kommit dit än..? Och sen plötsligt hör jag mig själv vråla av smärta och kände att jag behövde krysta.. Vilket jag gjorde för glatta livet... Tre gånger.. Det var allt... 8.23 var Cornelia ute... Det kändes som en evighet och jag har fortfarande minnes luckor... Jag vet att jag tjatade att dom skulle ta hål på hinnan så vattnet går.. Det brukar gå fortare... Blev sur för att ingen lyssnade men Conny sa att dom gjorde det efter tio minuter efter jag tjatat... Moderkakan skulle ju en barnmorske elev dra ut.. Hon bara ryckte och slet tills jag blev förbannad.. Inte nog med att förlossningen gjort så ont så skulle man behöva stå ut med detta oxå?!

Skönt att det var över i alla fall... Hon vägde 2920 och var 49 cm.. Liten fågelunge! =o)

Conny stöttade mig hela förlossningen och fanns vid min sida hela tiden.. Jätte skönt.

Stannade en dag sen hade jag hemlängtan...

Fungerar jätte bra ihop med barnen och storasyster kommer in och snor henne så hon kan mysa med Cornelia... =o)

Nu är man inne i Fas 2. Man springer fram och tebax som en tok för att kolla om hon andas, om det inte är för varmt, så hon inte mår dåligt osv...Denna ständiga oro, hon är ju så bräcklig min lilla fågelunge...